Min novell till svenskan.
Mitt namn är Nadja, jag är femton år. Min pappa är alkoholist.
Han har inte alltid varit ”alkisen”. Han var en gång i tiden en väldigt älskad person. Han var en älskad pappa och man, och han hade en fru, och två barn som han älskade. En pappa som åkte med sin familj på semester, ordnade roliga picknickar, fick en dag i skogen att verka som ett äventyr. Han, min mamma, och min bror var de tre personer jag älskade och litade på mest. En enda händelse gjorde att jag aldrig mer kunde lita på att någon av dem fanns vid min sida när jag behövde det. Visst drack han då med, men det gör de flesta vuxna, men han drack aldrig mycket, innan jag fyllde elva hade jag aldrig sett min far full.
När jag fyllde tolv hade jag sett honom full de gånger jag gick ner när jag hört honom komma hem från puben. Det var tre gånger, efter första gången var jag rädd att gå ner. Det utseende han hade gjorde mig rädd. Hans ögon var blodsprängda, hans andedräkt fasansfull och han sätt att gå liknade en clown på cirkus, men på något sätt gick det inte att skratta åt det. Han mumlade något och kom snubblande mot mig, men jag sprang tillbaka till min säng och grät mig till sömns. Helt säker på att det inte var min pappa, utan en annan gubbe, som gick runt i huset. Jag var livrädd. Jag knäppte händerna och bad Gud att min riktiga pappa skulle komma hem och natta mig, men det hände aldrig. Den andra gången jag såg honom vara full, var när han än en gång kommit hem från puben. Vanligtvis brukade jag inte gå ner då, jag visste ju innerst inne att det faktiskt var min egen, älskade pappa, och inte någon gubbe i en förvrängd pappa-skepnad. När han stängt dörren efter sig hörde jag ett brak, så jag var så illa tvungen att springa ner och kolla vad som hänt. Han hade slagit pannan i bordet, men var på väg att ställa sig upp när jag kom, han stapplade mot mig med ett litet jack i pannan. Där stod jag, elva år gammal, och såg min pappa, ett monster, med blod rinnande från pannan. Jag började skrika och sprang till min säng, grävde ner huvudet i kudden, och bad till Gud. Jag bad honom att göra så att min pappa skulle vara normal, och pussa mig godnatt, ännu en natt grät jag mig till sömns. Tredje gången var det för att jag hörde ringklockan, pappa hade inte kommit hem så jag vågade knappt öppna. Jag kollade försiktigt ut genom fönstret och såg att det faktiskt var pappa som stod där. Han stod utanför och vinglade, nycklarna låg på bordet, dem hade han glömt hemma. Jag låste upp dörren, såg hur han vinglade in, han fräste åt mig att jag skulle öppnat snabbare. Hans tonläge gav inte minsta antydan till den pappa jag kände, och hans andedräkt nådde mig där jag stod. Jag sprang till mitt rum, och grät mig till sömns, igen. Att be till Gud gjorde jag varje natt min pappa kom hem full. Jag tänkte, att kanske hade inte Gud hört mig ännu, kanske, om jag bad oftare, så skulle han höra mina böner.
Under den tiden hade han ändå ett jobb, och han begränsade sitt alkoholintag till helgerna. Under veckorna var han fortfarande min älskade pappa, och han gjorde mig aldrig illa. Men han blev aldrig som förut, som innan olyckan, men han var min pappa, och jag älskade honom. När jag var liten var min pappa den modigaste och starkaste mannen på hela jorden, han var min superhjälte. Men efter olyckan insåg jag att han inte alls var stark, i början var han ett vrak, men det var inget jag lade märke till, för jag var likadan. Men jag repade mig efter en tid, pappa gjorde aldrig det riktigt. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick reda på det. Pappa lagade middag till oss och stod och visslade på en melodi, medan jag dukade fram, när det ringde på dörren. Jag sprang och öppnade, och väntade mig leende att min mamma och storebror skulle stå utanför. Istället stod där en man och kvinna i uniform, jag såg en tår forma sig i kvinnans öga när hon såg på mig, och jag minns att jag tyckte synd om henne. De undrade om min pappa var hemma, och jag gick och hämtade honom. De gick in i huset och bad oss sätta oss ner. Sen berättade de om olyckan, att min mamma och bror hade kört över räcket på en bro, och åkt rakt ner i vattnet. Båda hade dött. I några sekunder satt pappa helt still, sen såg jag honom resa sig upp skrikande, det mest hjärtskärande skrik, efter det kommer jag bara ihåg en kaos av porslin som gick sönder överallt. Efter det blev allt svart, psyk-tanterna sa att det är vanligt att svimma av en sådan chock. Både jag och pappa gick till varsin psykolog, men pappa tyckte bara det var slöseri med tid, han kanske borde stannat kvar ändå.
När jag fyllde tretton hade allt blivit värre. Pappa hade förlorat sitt jobb, och han hade alltid en öl i handen. Vid tretton års ålder hade jag blivit slagen av honom så många gånger att jag tappat räkningen. Det var inga allvarliga saker, några örfilar här och några drag i håret där. Jag hade tappat räkningen på bönerna jag sänt till Gud också. Varje kväll hade jag bett honom att min mamma och bror skulle komma tillbaka, att min pappa skulle vara nykter, och att vi skulle leva som en riktig familj. Jag höll mig borta så mycket som möjligt när han var full, antingen instängd på rummet eller så var jag hos en kompis. Jag tog aldrig med kompisar hem, jag sa att pappa arbetade hemma och inte ville bli störd. Alla mina kompisar tyckte min farsa var jätte soft som lät mig vara ute hur länge jag ville. Hade de vetat sanningen hade de nog inte tyckt likadant. Men det var ingen som visste sanningen, jag berättade inte för någon, och alla gick på mina lögner.
När jag fyllde fjorton var min pappa full i stort sätt hela tiden. Jag hade helt tappat tron för Gud, jag hade bönat och bett i tre år, och under den tiden hade allt bara blivit värre. Jag var aldrig hemma på helgerna. Men de flesta skoldagar var jag tvungen att sova hemma, mina polares föräldrar ville inte ha mig där när det var skola dagen efter. Att sminka över blåmärken var jag proffs på, det var jag tvungen till lite då och då. Jag var slagpåsen för pappas ilska, men jag tror aldrig han ville göra mig illa. Han stod ofta och skrek ”Varför? Varför? Varför?” när han slog på mig. Vissa gånger slog han till mig bara för att han var arg på mig, men före olyckan hade han inte lagt ett finger på mig. När han slagit mig i ansiktet gick jag nästan aldrig till skolan de följande dagarna. De gånger jag var tvungen på grund av tex prov, sa jag att jag fått en boll där, eller sprungit in i en dörr etc. Det är sorgligt hur lätt det var att slå i dessa lögner i dem.
Men under det år jag var fjorton, hände något riktigt bra i mitt liv för en gångs skull, namnet var David. Jag gick ofta på fester, visst söp jag, men jag drack mig aldrig så full att jag inte hade kontroll över mig själv. Jag drack aldrig mer än en gång varannan vecka, jag vägrade bli som min pappa, monstret. David träffade jag på en fest, han var sexton och vi satt och snackade hela kvällen om allt och inget. Han berättade en del om sitt liv, jag berättade väldigt lite om mitt. Det jag berättade som var sanning var olyckan, den visste alla om i vilket fall som. Jag ljög och sa att pappa tog det rätt bra. Jag hade ingenstans att sova och han erbjöd mig att sova hos honom. När det gäller killar var jag ganska vaksam, det var många som försökt utnyttja mig, ingen hade dock lyckats. Men jag hade en bra känsla för den här killen, så jag följde med honom hem. Väl hos honom satt vi och tittade film och pratade hela natten, vi la oss inte förens åtta på morgonen, efter en lång morgonpromenad i skogen. Vi fortsatte träffas både under helger och ibland veckodagar, hans föräldrar jobbade ibland borta, och han hade huset för sig själv en hel vecka ibland. Mitt förtroende för honom blev större, och snart var vi tillsammans. Jag öppnade mig sakta för honom, och han höll om mig när jag behövde gråta ut. Snart visste han allt om mitt liv, allt som jag aldrig vågat berätta.
Så en dag, när jag precis packat klart för en övernattning hos David, vars föräldrar inte var hemma, kom min pappa in i mitt rum. ”Vad fan håller du på med?!” sluddrade han. Jag svarade lugnt att jag skulle hem till min pojkvän och sova. ”Fan heller att du ska!” skrek han, spottet yrde från hans käft. Jag trängde mig förbi honom och gick emot ytterdörren. Jag öppnade dörren som precis när den gick upp fick jag en knuff i ryggen, så jag ramlade framstupa ner i gruset. Då hörde jag Davids moppe komma mot vårt hus, och jag ställde mig upp. Han stannade tre meter ifrån oss, och samtidigt som han gick av moppen gav pappa mig en örfil, och sen ett slag i magen, så hårt att mina knän vek sig, och jag ramlade ihop, pappa måttade till en spark mot min mage och vinglade sedan till. Sedan hörde jag David skrika till ilsket och sen slog han min pappa, monstret, i magen två gånger. Pappa ställde sig på knä och spydde. David hjälpte mig varsamt upp och sen skyndade vi till moppen. Han körde några kilometer ifrån mitt hus, sedan stannade han och jag i stort sett ramlade av. Jag la mig på marken och kved, detta var inget värre av vad som brukade hända, men det betydde inte att det inte gjorde ont.
David tog av sig hjälmen och jag såg hans vackra ansikte. Sen såg jag en tår i hans öga, och jag frågade vad som var fel, jag förstod inte varför han grät. Han svarade ”Det du berättat om din pappa, jag har aldrig tvivlat på dina ord, men jag har aldrig heller på fullaste allvar förstått innebörden av det du sagt, inte förens nu. Jag förstår inte hur du klarat av detta. Men jag finns alltid här för dig, förstår du det? Jag kommer aldrig svika dig, jag älskar dig.” Jag log svagt och mötte hans läppar. ”Jag älskar dig med” viskade jag, innan jag svimmade. David berättade senare att han först hade drabbats av panik, men jag hade berättat om alla de gången pappa slagit mig medvetslös, och att en svimning inte var något ovanligt för mig. Så han hade bara suttit där, med mig i sin famn och baddat min panna med lite vatten. När jag vaknat hade han tagit med mig hem till honom.
Nästa sak jag kommer ihåg efter att jag svimmat var att jag låg i Davids säng och hade jävligt ont i revbenen. David kom in med en bricka frukost, och sen satt vi i sängen och åt under tystnad. När jag ätit upp kollade jag på David. ”Tack” sa jag med rosslig röst. ”Ingen fara, din farsa ska inte lägga en hand på dig igen, det lovar jag”, sa han och tog min hand. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och den känslan jag kände då, det var fullständig lycka. Det är snart ett år sen nu, och David hade rätt. Min pappa la aldrig en hand på mig igen. David sover över hos mig också ibland, men oftast är vi hos honom. David är det bästa som hänt i mitt liv sen jag var elva. Min pappa är fortfarande alkisen, monstret, men jag är inte rädd för honom längre. Jag ser på honom med avsky, och jag tror han ser det, för han ser alltid så skamsen ut. Vissa finner styrka i bibeln, men Gud hörde aldrig mina böner. Jag fann min styrka i kärleken, i David.
Mitt namn är Nadja, jag är femton år. Min pappa är alkoholist. Men jag överlever, för jag är stark.
