Ett liv med dans, fika & frisyrer!

Här kommer första delen ur min novell.
Nu när jag lägger ut den har jag en anledning att faktiskt göra klart den.
Så varsågoda!

***
Mitt Liv I Revy

Han är fin, min Benjamin. 1.75 lång och sådär lagom muskulös, spänner han magen kan man skymta en svag kontur av ett sexpack, och hans armar är att dö för. Hans kastanjefärgade hår täcker precis hans öron, och hans mandelformade ögon har en djupbrun färg. Inte mörkbrun, utan djupbrun, det finns en skillnad, men ni måste se hans ögon för att veta vad jag menar. Hans hud är len som sammet, och han har stora maskulina händer med långa fingrar. Naglarna är korta, han har en ovana att bita på naglarna. Jag köpte ett medel åt honom för att han skulle sluta bita, det smakade verkligen äckligt! Men han vande sig vid smaken, så det hjälpte inte alls. Min Benjamin, min älskade Benjamin. Nåväl, han är inte längre min, men min kärlek till honom är fortfarande lika stark.

Jag brukar komma hit och se på när han sitter lutat mot trädet med sitt block mot knäna och gör det vita pappret till ett fint foto. Hans motiv är alltid natur, till skillnad mot vad alla våra kompisar målar. Hans ögon är smala av koncentration, han kollar ut över naturen, biter lite på sin nagel, och målar sakta fram motivet han valt. Jag hade en bild hängande ovanför min säng, den föreställde sjön där vi brukade bada. Vassen i förgrunden, sen det spegelblanka vattnet, ringar som bildats av en fågels vinge som lätt nuddat ytan, en fiskmun sticker upp genom vattnet och fångar något kryp, och några sländor flyger nära vassen. I bakgrunden finns skogen, där vi alla lekte när vi växte upp. Varenda träd hade klara konturer, varenda vasstrå var ritat med hans säkra hand. Det var det som gjorde hans bilder så underbara, alla detaljer. Jag kunde kolla på hans bilder i timmar, och hittade hela tiden nya saker på dem, små, små detaljer, som tillsammans byggde upp den vackra bilden, precis som ett fotografi. Kanske hänger bilden kvar ovanför min säng, kanske inte. Jag vet inte ens om de har kvar sängen.

Jag brukar sitta framför honom, leende se hans koncentrerade min när han jobbar. Hur hans arm, hand och fingrar rör sig, när han för pennan över pappret. Blocket han använder fick han av mig, likaså pennan. Ibland håller han pennan framför sig, kollar noga på det, ser lite sorgsen ut, sen skrattar han till och ler. Hans fina leende.

Han suckar och slår igen blocket, ställer sig upp och tittar ut över åkrarna och skogen, tar några djupa andetag, sedan går han. Hem antagligen. Men jag ska inte med den här gången, jag väljer att gå mot skogen. När jag väl kommer dit hugger en bit lycka tag i mig. Jag känner hur jag börjar springa, och snart rusar jag fram genom skogen, känner vinden i mitt hår. Ljusstrålarna gör mitt blonda hår bitvis guldigt. Min ljusblåa klänning fladdrar kring knäna, jag känner mig som ett med naturen. Kanske är jag det nu? Jag springer tills jag kommer fram till sjön, sjön som Benjamin målade av och gav till mig. Jag doppar mina bara fötter i vattnet, sitter där på stenen och bara ser ut över sjön.

***

Vad tycker ni?

Vet dock inte om den kommer heta "Mitt liv i revy", som den heter för tillfället. Men det märker vi!